I morse när jag vaknade var nacken sämre än på länge igen och det har nu gått drygt fyra månader sen jag skadade mig. Den 21:a januari har jag fått tid i Uppsala för att göra en magnetröntgen och först då får jag veta om det är diskbråck eller inte. Den röntgen jag gjorde här i Gävle kan inte hitta skador på mjukdelar och var egentligen meningslös i syfte att hitta ett diskbråck. Under hela den här tiden har jag haft ont i nacken och jag känner mig otroligt sårbar och skör i nacken, men den värsta värken har varit i armen och ut i handen, det strålar ut som domningar och det känns hela tiden som att jag har sockerdricka i tummen och pekfingret. Det har strålat ut på övre delen av armen tidigare, men i morse så kände jag en ny sorts domning som nu går under armen och gör att hela handen nu känns bortdomnad och jag är mycket mer stel i nacken nu än tidigare.
Kanske beror det på att jag igår satt med datorn i knät ett tag och satt mest stilla i soffan hela dagen då jag ju är förkyld och tog det lugnt för att hinna kurera mig och bli friskare tills ikväll (då vi ska ut och äta och fira in nyåret). Det bådar ju inte gott att jag bara efter några timmars stillasittande blir sämre direkt, men jag kan inte komma på vad annars som skulle gjort att jag idag är sämre än vanligt. Jag har inte på hela den här tiden sovit en hel natt för jag vaknar och måste byta sovläge då det strålar och domnar i armen eller gör ont i nacken. Jag provar med olika sorters kuddar, både med min Tempur-kudde och med andra sorter utan att det blir speciellt mycket bättre. Vi har också kostat på oss en ny säng utifall det är anledningen till att jag blir sämre, men inte heller det hjälper. Jag har hittat en sovställning som fungerar lite bättre nu tycker jag och då har jag två kuddar och sover på vilket gör att huvet kommer upp och nerven som ligger i kläm i nacken verkar avlastas och jag kan sova lite bättre, men eftersom jag idag är sämre igen så vet jag inte om det var så lyckat ändå?
Det börjar bli psykiskt jobbigt att ha ont så länge och det hjälper inte att jag inte kunnat träna överhuvudtaget på hela den här tiden. Jo, jag har ridit 10 gånger utan att det känns som att det blivit sämre faktiskt, det enda jag har märkt är att jag inte har något kraft i höger arm. Armen är dessutom kallare än den andra vilket ju också tyder på att det är något i kläm. Jag har bilden framför mig av min mamma som varit sjukpensionär sen tidig ålder då hennes kropp blev utsliten och hon har varit tvingad att äta värktabletter under många år för att klara smärtan samtidigt som hennes kropp sakta blivit allt mer skör och icke fungerande och såklart är jag rädd för att också sluta så. Nu är inte jag min mamma, men såklart kan den benskörhet som hon lider av vara genetisk vilket gör att det är viktigt att jag kan träna och just nu känner jag tydligt hur kroppen blir allt sämre och skörare och jag är rädd för den nedåtgående spiral som påbörjats.
Jag drömmer om att kunna börja träna igen och jag har laddat ner tränings-app’ar till min telefon för att så fort jag är frisk från min förkylning ska börja träna igen. Jag struntar i om det kan förvärra nacken om jag ska var ärlig för alternativet – som det är nu – är minst lika illa. Om jag inte kan träna och hålla igång min kropp så känner jag hur den långsamt blir allt sämre och jag mår dessutom psykiskt dåligt av att inte få träna så nu får det vara nog.
Den specialistläkare för nackskador som jag går hos har sagt att han inte törs ge sitt OK till att jag tränar med tanke på att de inte vet vad jag har för skada innan svaren på röntgen kommer, men även om det visar sig vara diskbråck så är väl lösningen på det sjukgymnastik (eller operation i värsta fall) och vad hindrar då att jag på egen hand börjar träna om det ändå visar sig vara svaret?! Såklart kommer jag inte börja att köra 100 sit-ups eller springa en mil, men någon form av rehab-träning måste ju vara ok och till och med bra! De övningar jag fick av sjukgymnasten för att stärka de små musklerna i nacken kan ju vara bra övningar att börja med, även om det inte blev märkbart bättre under de 7 veckor jag tränade de övningarna både morgon och kväll, men de gjorde ju inte att jag blev sämre heller! Sen kan jag ju ta korta promenader också för det är ju bättre än ingenting.
En annan sak som oroar mig och som är jobbig är min yrsel. Den har funnits där de sista månaderna och blir värre vid vissa situationer, dels vid snabba lägesförändringar men också – och kanske främst när ljuset ändras hastigt. T.ex. om jag går in i ett kraftigt upplyst rum eller inne på en bio-salong, eller nästan värst – när jag kör bil i mörker och får möte då det går från mörkt till ett starkt ljusken och sen till mörker igen! Då triggas yrselanfallen och de håller i sig länge. Det är väldigt obehagligt att inte veta om jag kommer tappa balasen och ramla (eller köra i diket) och inte veta när eller om det ska gå över. Att titta på en datorskärm gör det hela också sämre och det som då oroar mig är mitt arbete där jag stirrar på en skärm större delen av dagen. Läkaren tror att yrseln mycket väl kan komma ifrån nackskadan, men det har blivit sämre istället för bättre vilket får mig att tro att det kan vara något med ögonen eftersom jag hade samma problem i våras -innan jag gjorde illa nacken! Då åkte jag till Ögon-mottagningen i Gävle för att undersöka min syn, men det var inget fel och man gissade på migrän den gången.
Tanken har också slagit mig att det kan vara stressrelaterat då det var väldigt mycket på jobbet det sista halvåret, men tyvärr är det precis lika nu trots mer än en veckas ledighet och det verkar inte ha blivit ett dugg bättre av vilan. Dessutom tycker jag att jag kan utläsa när jag är stressad och det känns verkligen inte som att jag varit stressad nu. Jag tycker att jag har kunnat hantera den högre arbetsbelastningen på ett bra sätt utan att må dåligt så det stämmer inte in på att yrseln ska vara stress-relaterat heller.
Just nu längtar jag tills min förkylning är över så jag kan börja träna igen för detta vacuum från träning som jag lever i samt den ständiga smärtan får mig snart att bli deprimerad.
//Har fått nog av att ha ont utan att kunna göra något åt det!