Hästar

Jag är uppväxt med hästar och de har alltid funnits i mitt liv på ett eller annat sätt. De hästar som fanns på gården där jag växte upp var travhästar– mestadels varmblod, men även ett och annat kallblod! Totalt har 33 föl blivit födda på vår gård och det är en häftig händelse att vara med på. Som mest hade vi 16 hästar hemma och det antalet höll vi nog i säkert tio års tid.

Jag lärde mig rida och satt på en häst innan jag kunde gå och jag trivs väldigt bra på hästryggen än idag även om jag är långt ifrån så duktig eller uthållig som jag en gång varit. Jag och min bästa kompis T kunde vara ute och rida i 5-6 timmar och vi spenderade resten av dagen i hagen eller i boxarna när vi inte red!

Som 21- åring åkte jag till Irland för att jobba som tränare och skötare till hopphästar och det var en utmanande, men också en fantastisk tid i mitt liv. Sammanlagt spenderade jag drygt ett år på Irland innan jag åkte vidare till +för att fortsätta arbeta med samma sak. På Irland var jag ensam och det var många gånger slitsamt med långa dagar, bara en dag ledigt per vecka och alltid mellan 12-16 hästar att sköta själv.

Mockning, utfodring, träning, skötsel med att hålla hästarna rena och fina samt ca 3 tävlingsdagar i veckan då vi hade mellan 3-6 hästar med som jag skulle göra iordning, värma upp och ta hand om igen efter de tävlat klart och många gånger tävlade flera hästar i samma klass och då gällde det att planera bra för att göra allt i rätt ordning. Kanske var det då jag utvecklade mitt sinne för ordning och reda och min talang för projektledning utformades. Bara en sån sak som att ta ut alla hästar ur transporten för att få ut den som stod längst in och sen ställa in dom i rätt ordning igen. Jag var oftast tvungen att göra hästarna klara medan de stod inne i lastbilen och ni som vet hur det ser ut i en sån vet ju att det inte finns mycket plats och under hästarnas mage var jag ju tvungen att krypa in för att sätta i broddar i deras skor.

Visst var det riskabelt då hästar är ett mycket flyktbenäget djur som oftast sparkar (eller springer) först när de blir rädda och kollar sen om det egentligen var farligt, men som tur var klarade jag mig väldigt bra från att bli skadad. Det handlar om att alltid tänka på säkerheten när man jobbar med så stora djur för även om hästarna inte menar att göra någon illa så är det många hundra kilo som lätt kan skada oss om hästen blir rädd och klämmer oss emot en vägg eller sparkar instinktivt och vi råkar stå i vägen. Så, det är upp till oss som hanterar djuren att vara noga med säkerheten och tänka oss för så ingen onödig olycka händer.

Tiden i Holland var dock betydligt enklare då jag bara hade 6 hästar att sköta och då stallet var stort hade jag många vänner att spendera tiden i stallet med till skillnad mot för på Irland där jag alltid var ensam. Hästarna jag skötte i Holland höll mycket högre klass än de på Irland och det var också på en av de hästarna som jag för första gången på riktigt fick den där speciella känslan av samhörighet när hästen jag red tycktes förstå vad jag tänkte. Så häftigt och jag glömmer det aldrig.

Efter mina år utomlands har jag ridit på ridskolor eller varit medryttare, men jag klarar mig inte utan hästar någon längre tid och varje gång jag tar upp ridningen igen efter ett uppehåll så undrar jag hur jag kunnat hålla mig ifrån det alls!!!

Det ger mig en sån lycka att vara i stallet, att rykta och få kontakt med hästen, att rida och försöka hitta samspelet som får hästen och mig att klicka så vi förstår varandra nästan på ett sätt som ibland blir magiskt. Att genom att bara tänka på nästa moment upptäcka att hästen förstått, utan att man själv ens trott att man gett kommandot- det är vid de tillfällena man får lyckorus och en fantastisk känsla av samhörighet vilket är svårt att slå av något annat.
Att efter ridpasset sedan pyssla om hästen, borsta, tvätta och kanske utfodra och få flera sätt få visa sin tacksamhet för samarbetet och det arbete vi gjort tillsammans. Det är lycka för mig.